min nya grej. ironiskt eftersom jag är mycket kort.

hur man hanterar motgångar:

hoppa på en båt, jobba tills man dör, hamna någon annanstans där en starbuckslatte kostar femton spänn.

the way we were

alltid ett hål i magen. alltid fel. alltid jävla bortvald för någon med otrassligt hår. någon som är okomplicerad. jag är en katie och jag kommer alltid vara det. en sån man ligger med och får alldeles ohälsosamma känslor för, men som man aldrig kommer kunna hålla i handen.

och jag orkar inte det. mer.

när kroppen säger ja och hjärnan säger vänta så har jag inte en chans. mina värderingar har alltid varit lite märkliga och det är sällan min kropp och mina tankar hittar gemensamma intressen. kroppen är starkare, kroppen vinner alltid. den hittar anledningar, den vill bli varm. för stunden är det okej. när kroppen får styra. men morgonen därpå kopplar hjärnan igång sig igen och allt blir lidande.

jag går hem 05. jag stannade en timme, han kom och jag gick. halkar inte en enda gång, kroppen fortfarande i kontroll. bara lämnar och lämnar. jag tror att det är kylan och vintern som gör mig så känslomässigt bedövad. när man tappar känsel i både lår och hjärta är det illa.

hatar tvåtusentolv. innerligt. men jag antar att det handlar om karma. eller att man måste nå någon slags botten innan det kan vända och det vänder säkert i april. det brukar göra det. det enda jag önskar mig är en ny mobil och ett par ord. bara ett par ord. jag drömmer om honom varje natt.

just det. jag har börjat rita igen. det är nog inget vidare men jag har kul och det är huvudsaken. man ska alltid ha kul.

inspirationen