dusky blonde

när kroppen säger ja och hjärnan säger vänta så har jag inte en chans. mina värderingar har alltid varit lite märkliga och det är sällan min kropp och mina tankar hittar gemensamma intressen. kroppen är starkare, kroppen vinner alltid. den hittar anledningar, den vill bli varm. för stunden är det okej. när kroppen får styra. men morgonen därpå kopplar hjärnan igång sig igen och allt blir lidande.

jag går hem 05. jag stannade en timme, han kom och jag gick. halkar inte en enda gång, kroppen fortfarande i kontroll. bara lämnar och lämnar. jag tror att det är kylan och vintern som gör mig så känslomässigt bedövad. när man tappar känsel i både lår och hjärta är det illa.