så tröttsamt med livet. så tröttsamt med flyttning. så tröttsamt när alla åker bort. är trött på mycket men mest på mig själv.

det är som hon sjunger. jag har aldrig känt en sådan törst för någon, jag har aldrig fått blöda så här för någon. jag hatar det men vill inte alls förlora det. jag önskar att jag slapp sitta vid mitt köksbord och älta meningen med allt han gör. önskar att jag kunde få vara säker. förstå mig på hans tankar. men det gör jag inte och det har jag aldrig gjort. han har alltid varit avstängd, som om han inte skickade ut några signaler. inte som de andra som hela tiden låter mig få veta precis vad de vill. jag är inte dummare än att jag förstår att det här, hans avstängda signaler, är det som fått mig att hålla kvar, som fortfarande får mig att hålla kvar trots alla skador. han är som en brännmanet. så fort jag kommer i kontakt med honom bränner jag upp någon del av mig. och inget bedövar. det finns inga botemedel och jag kan inte låta bli att hoppa. det är inte ett alternativ i dagsläget. fast jag försöker varje dag så misslyckas jag. fast jag aldrig hör av mig. det har gått så lång tid, och jag är fullt fungerande igen och all is well och jag kanske till och med har blivit känslomässigt påslagen men fortfarande lyssnar jag på survivor sex gånger om dagen. det är en sådan sak som jag sällan medger, men så är det. sådan ser sanningen ut. brännmaneter och survivor. det är nästan så att jag önskar att jag var lite mer självdestruktiv, kunde föra över all skit från insidan till utsidan. få en mer konkret känsla. för inget är komprimerat. det är så mycket och det är överallt. som när man löser upp socker i ett stort glas vatten.

om man får fortsätta önska, så önskar jag att han kunde bli ful.

inatt sov jag dåligt. jag låg vaken och funderade på hans funderingar. vad som for genom hans huvud när jag dök upp där, oväntat. jag var ett litet oväntat besök. om det var som en kortslutning för honom också. jag minns det knappt. jag vet att jag såg upp och mötte hans ögon och de hade något i sig som jag inte kunde få ett grepp om, och helt plötsligt var jag fastklämd mellan en dörr och en kropp. det var det mest smärtsamt ljuva jag upplevt i hela mitt liv och det kändes som om det aldrig skulle ta slut. jag tror att jag grät för jag ville det och jag ville det inte. jag upplevde så mycket på bara några timmar. kanske mer än all den tid vi haft tillsammans, han och jag. det var ena stunden ilska och hot, och i nästa passionerat jävla sex. tills han somnade framåt morgonen och jag klädde på mig och gick. tog första bussen. lämnade en lapp. jag var lite ringrostig från att ha stannat i över ett års tid, så jag råkade snubbla över ett par skor men han vaknade inte.

det känns som om jag vunnit och förlorat på samma gång.

det var igår natt och vi gick över kullerstenarna på järntorget. jag kände att han tog min hand och snurrade runt mig sådär som han gör. han lyfte upp mig och viskade "snälla vendela, ta hand om mig ikväll, jag klarar mig inte själv". jag log och sa ja, när han vände sig om kysste jag någon och fångade en taxi.

mitt sätt att ta hand om folk.

jag vaknar med värk i magen och tänker att det är fel. jag ska inte göra det. jag ska vakna och vara glad. jag inser att jag längtar efter att bli omhändertagen, jag som alltid velat klara mig själv. jag gillar inte längre att vakna till en tom lägenhet, tom säng. försöker tänka att jag ska stå ut några veckor till. bara några, sen blir det bra.

jag hatar att jag äter dåligt. att det kan gå en hel dag utan att jag får i mig mer än kaffe. jag faller liksom ihop när jag är själv och jag vet, att någonstans inuti mig så mår jag bra av det. jag måste få vara imperfekt, måste få ha fel och brister. jag orkar inte vara så jävla samlad hela tiden. och jag gillar att jag får vara imperfekt och ändå omtyckt. och så kommer kvällarna och ingenting stämmer. jag är sjuk men jag får panik av att vara hemma. klarar inte en kväll själv. jag har varit sjuk så himla länge nu och får aldrig tid att tillfriskna. jag är konstant svag i kroppen.

och allt här är smutsigt. min lägenhet ser ut som kriget och det gör jag med. jag läser om gamla böcker för att jag inte orkar gå till biblioteket. jag lägger mina sista pengar på skor och cigaretter. jag dödar mina blommor. mina ben krampar, mitt hjärta hoppar över slag och jag tappar balansen. tror den här sjukdomen har satt sig på mitt nervsystem. jag kommer dö av en förkylning och det känns som fel sätt att dö på. ändå, för att slippa vara ensam, och för att kunna köpa fler skor, går jag till jobbet. jag jobbar och jobbar. kommer hem, bränner pengarna på dåligt, får utskällningar för att jag inte har råd med mat, tänker att det här är inget liv det här är inte livet.

om jag uthärdar mars kommer allt bli bra. april är snart här.

så här känns tvåtusentolv hittills. som en lobotomi, kan man säga.

jag kom att tänka på en sak när jag drack mitt morgonkaffe. på när den lille satt i min soffa, jag hade lagt upp mina ben i hans knä och han sa "jag har aldrig träffat någon som är så svår att definiera". och det var väl inte så mycket vad han sa som fick mig att reagera. mer hans användande av ordet definiera, jag trodde inte att han någonsin definierat något i hela sitt liv. vilket fick mig att känna att jag, som vanligt, inte har alltför stort förtroende för hans intellekt. och det i sin tur fick mig att omdefiniera honom. tänka att allt i hans liv kanske inte bara handlade om att få ligga lite. jag vet ju att det finns mer i honom än så, det är bara det att man väldigt sällan ser det. jag inser att alla är svåra att definiera.

jag har slutat lyssna på de bra sakerna de har att säga om mig. för jag har lärt mig att de spelar så mycket mindre roll än vad jag först trodde. om man gör till vana att lyssna på det fina så blir man tusen gånger mer besviken för minsta lilla sak. när de inte svarar, när de väljer någon annan. när de sedan hör av sig och vill ses.

jag har druckit för mycket kaffe på tom mage. jag svamlar. måste till båten.

jag vet så himla lite om sånt här. hur man förhåller sig till någon, hur man säger rätt, gör rätt. jag improviserar ihop hela mitt liv.

vänder mig in mot väggen, bort från honom och mumlar något om hur jag är känslomässigt avstängd och att det här nog var en dålig idé. jag kan inte göra det. tänker sambolivet, sambolivet, sambolivet. jag är så nära det. och det kan bli som glass med kakor. eller så blir det ärtsoppa av alltihop. jag vet inte. jag vet bara att jag är känslomässigt avstängd och en mardröm att dela säng med just nu. fast jag gör tappra försök mest hela tiden. det är för mycket som jag måste fokusera på och jag väljer att fokusera på helt fel saker. här är saker jag borde tänka på: arbetsprover, utställning, börja flyttpacka, jobba mer, få i mig mer mat, få i mig mindre alkohol. vad jag tänker på: fega män, män med skägg, pojkmän, män med skärp, boken, malariadöden, skor.

alltså inget som för mig framåt i livet. bara bakåt och tillbaka. jag önskar att jag kunde börja om, att jag inte var precis lika feg som den fega mannen. jag önskar så mycket. jag önskar att jag var någon annan. att jag kunde rita. få ur mig den svarta klumpen som jag fortsätter bygga på. den kväver mig.

han frågade hur det kändes, morgonen därpå. jag var nyvaken och svarade att det kändes asbra. för det gör det.

jag ska vara glad. det är mars, jag har nya tänder och snart en ny lägenhet och en sambo. jag har ett hjärta som läker ganska fort så länge jag slipper vara ensam. jag är så sällan ensam.

men ibland spenderar jag mina kvällar såhär, med kaffekokaren, cigaretter och min orkidé. jag ser sliten ut och är nog det. utsliten.