dusky blonde

vänder mig in mot väggen, bort från honom och mumlar något om hur jag är känslomässigt avstängd och att det här nog var en dålig idé. jag kan inte göra det. tänker sambolivet, sambolivet, sambolivet. jag är så nära det. och det kan bli som glass med kakor. eller så blir det ärtsoppa av alltihop. jag vet inte. jag vet bara att jag är känslomässigt avstängd och en mardröm att dela säng med just nu. fast jag gör tappra försök mest hela tiden. det är för mycket som jag måste fokusera på och jag väljer att fokusera på helt fel saker. här är saker jag borde tänka på: arbetsprover, utställning, börja flyttpacka, jobba mer, få i mig mer mat, få i mig mindre alkohol. vad jag tänker på: fega män, män med skägg, pojkmän, män med skärp, boken, malariadöden, skor.

alltså inget som för mig framåt i livet. bara bakåt och tillbaka. jag önskar att jag kunde börja om, att jag inte var precis lika feg som den fega mannen. jag önskar så mycket. jag önskar att jag var någon annan. att jag kunde rita. få ur mig den svarta klumpen som jag fortsätter bygga på. den kväver mig.

han frågade hur det kändes, morgonen därpå. jag var nyvaken och svarade att det kändes asbra. för det gör det.

jag ska vara glad. det är mars, jag har nya tänder och snart en ny lägenhet och en sambo. jag har ett hjärta som läker ganska fort så länge jag slipper vara ensam. jag är så sällan ensam.

men ibland spenderar jag mina kvällar såhär, med kaffekokaren, cigaretter och min orkidé. jag ser sliten ut och är nog det. utsliten.