dusky blonde

jag vaknar med värk i magen och tänker att det är fel. jag ska inte göra det. jag ska vakna och vara glad. jag inser att jag längtar efter att bli omhändertagen, jag som alltid velat klara mig själv. jag gillar inte längre att vakna till en tom lägenhet, tom säng. försöker tänka att jag ska stå ut några veckor till. bara några, sen blir det bra.

jag hatar att jag äter dåligt. att det kan gå en hel dag utan att jag får i mig mer än kaffe. jag faller liksom ihop när jag är själv och jag vet, att någonstans inuti mig så mår jag bra av det. jag måste få vara imperfekt, måste få ha fel och brister. jag orkar inte vara så jävla samlad hela tiden. och jag gillar att jag får vara imperfekt och ändå omtyckt. och så kommer kvällarna och ingenting stämmer. jag är sjuk men jag får panik av att vara hemma. klarar inte en kväll själv. jag har varit sjuk så himla länge nu och får aldrig tid att tillfriskna. jag är konstant svag i kroppen.

och allt här är smutsigt. min lägenhet ser ut som kriget och det gör jag med. jag läser om gamla böcker för att jag inte orkar gå till biblioteket. jag lägger mina sista pengar på skor och cigaretter. jag dödar mina blommor. mina ben krampar, mitt hjärta hoppar över slag och jag tappar balansen. tror den här sjukdomen har satt sig på mitt nervsystem. jag kommer dö av en förkylning och det känns som fel sätt att dö på. ändå, för att slippa vara ensam, och för att kunna köpa fler skor, går jag till jobbet. jag jobbar och jobbar. kommer hem, bränner pengarna på dåligt, får utskällningar för att jag inte har råd med mat, tänker att det här är inget liv det här är inte livet.

om jag uthärdar mars kommer allt bli bra. april är snart här.