dusky blonde

det är som hon sjunger. jag har aldrig känt en sådan törst för någon, jag har aldrig fått blöda så här för någon. jag hatar det men vill inte alls förlora det. jag önskar att jag slapp sitta vid mitt köksbord och älta meningen med allt han gör. önskar att jag kunde få vara säker. förstå mig på hans tankar. men det gör jag inte och det har jag aldrig gjort. han har alltid varit avstängd, som om han inte skickade ut några signaler. inte som de andra som hela tiden låter mig få veta precis vad de vill. jag är inte dummare än att jag förstår att det här, hans avstängda signaler, är det som fått mig att hålla kvar, som fortfarande får mig att hålla kvar trots alla skador. han är som en brännmanet. så fort jag kommer i kontakt med honom bränner jag upp någon del av mig. och inget bedövar. det finns inga botemedel och jag kan inte låta bli att hoppa. det är inte ett alternativ i dagsläget. fast jag försöker varje dag så misslyckas jag. fast jag aldrig hör av mig. det har gått så lång tid, och jag är fullt fungerande igen och all is well och jag kanske till och med har blivit känslomässigt påslagen men fortfarande lyssnar jag på survivor sex gånger om dagen. det är en sådan sak som jag sällan medger, men så är det. sådan ser sanningen ut. brännmaneter och survivor. det är nästan så att jag önskar att jag var lite mer självdestruktiv, kunde föra över all skit från insidan till utsidan. få en mer konkret känsla. för inget är komprimerat. det är så mycket och det är överallt. som när man löser upp socker i ett stort glas vatten.

om man får fortsätta önska, så önskar jag att han kunde bli ful.