han drack upp det sista av min öl, och sa:

"när jag kommer är jag alltid förövaren. jag går och du kommer vara kvar, du kommer vara offret. så länge du håller dig till mig."

och så skrev han på min hand med en penna han hittat i baren. fyra bokstäver. en symbol. som om han kunde märka mig. som om det skulle sitta kvar där för alltid. som om jag inte skulle gå hem och tvätta bort det med tvål och skållhett vatten.

så jag ser på honom och överväger att säga det rakt ut, men går till toaletten, ställer mig framför spegeln och säger till mig själv:

"jag ville aldrig vara offret."

låter det han skrivit stå kvar. i exakt tjugofyra timmar. 

var på slussen i helgen och fick sitta brevid den här roliga random killen.

jag har blivit med tumblr. där kommer jag lägga upp en moleskine om dagen. alltså, en bild om dagen ur min moleskine. simple. stanna till där ibland, det kan nog bli ganska bra. här har ni den. serverad på ett silverfat.

you're so silent

mycket trött på att spendera hela min sommar under ett täcke. är bara sjuk jämt. det är inte kul, det här sjuklivet. imorgon ska jag bli frisk, hade jag tänkt.

bon soir, tristesse. aka här hanterar vi ensamheten.

känner mig så härligt dagenefter. känner mig så härligt tom i huvudet. gårdagen finns liksom inte ens längre och jag tror att det är en bra sak. 

ska sluta vara sjuk och vara awesome istället.

mindre optimistisk. lite jobbpepp.

det borde säga allt om oss, när det enda jag vill fråga honom är:

"vill du starta ett krig med mig?"

och så kan jag inte ens det.

dagens: allmänt tuff.

när min katt är borta dansar jag i hans mysbyxor.

sitter i min ensamhet och lyssnar på lil wayne och dricker rödvin. dessa dåliga vanor alltså. hade varit fett om jag kunde göra något produktivt som omväxling. men nej. får lösa det i höst istället.

kroppen är så oskyddad: vår arts välgång är beroende av det vi har innanför skinnet, eftersom vi inte skyddas av en massa taggar. jag hade kunnat skada honom när som helst medan han sov. om han vände på sig och blottade ryggraden hade jag kunnat attackera honom. 

helhärlig i april.

jag glömmer visst bort att allt inte är okomplicerat längre. att det inte är lättsamt och enkelt. det finns ju något mer nu. jag kan inte bortse från att han har en känslig punkt. jag kan inte bortse från att jag väljer att trycka på den gång på gång. för att se vad som händer, när det smäller. än så länge bara små explosioner, små utbrott av ilska, förvånansvärt ofta blir jag istället belönad.
och jag pratar ofta om andra. han gör det inte lika frekvent som han brukade och på samma gång som jag känner en viss lättnad över det, så retar det mig. det var inte så här jag hade tänkt mig att det skulle bli. han skulle bara vara mitt plåster ett tag, tills jag läkt ihop lite, tills såret slutat vara sig och svida. så växte istället plåstret sig fast på huden, smälte in. det kommer bli svårare men inte omöjligt sedan, när det är dags att dra bort det.

här är en dagens: stulen skjorta, trasiga whyred-byxor, risigt hår, feta eyelinersträck. såklart otroligt genomtänkt och utstuderat.

jag lever mitt liv i stulna skjortor. är ganska nöjd med det.

nu ska jag unna mig ett 250-kronors ripasso medan jag väntar på en karl.

exakt. så.

han sa:

"vi är 37 grader varma. det blir sammanlagt 74 grader. i min lägenhet är det säkert 27 grader för det är sommar. under täcket måste det vara minst 40. det ger oss en temperatur på 141 grader. du kan inte frysa."

tusen täcken hade inte hjälpt.

så tröttsamt med livet. så tröttsamt med flyttning. så tröttsamt när alla åker bort. är trött på mycket men mest på mig själv.

det är som hon sjunger. jag har aldrig känt en sådan törst för någon, jag har aldrig fått blöda så här för någon. jag hatar det men vill inte alls förlora det. jag önskar att jag slapp sitta vid mitt köksbord och älta meningen med allt han gör. önskar att jag kunde få vara säker. förstå mig på hans tankar. men det gör jag inte och det har jag aldrig gjort. han har alltid varit avstängd, som om han inte skickade ut några signaler. inte som de andra som hela tiden låter mig få veta precis vad de vill. jag är inte dummare än att jag förstår att det här, hans avstängda signaler, är det som fått mig att hålla kvar, som fortfarande får mig att hålla kvar trots alla skador. han är som en brännmanet. så fort jag kommer i kontakt med honom bränner jag upp någon del av mig. och inget bedövar. det finns inga botemedel och jag kan inte låta bli att hoppa. det är inte ett alternativ i dagsläget. fast jag försöker varje dag så misslyckas jag. fast jag aldrig hör av mig. det har gått så lång tid, och jag är fullt fungerande igen och all is well och jag kanske till och med har blivit känslomässigt påslagen men fortfarande lyssnar jag på survivor sex gånger om dagen. det är en sådan sak som jag sällan medger, men så är det. sådan ser sanningen ut. brännmaneter och survivor. det är nästan så att jag önskar att jag var lite mer självdestruktiv, kunde föra över all skit från insidan till utsidan. få en mer konkret känsla. för inget är komprimerat. det är så mycket och det är överallt. som när man löser upp socker i ett stort glas vatten.

om man får fortsätta önska, så önskar jag att han kunde bli ful.

inatt sov jag dåligt. jag låg vaken och funderade på hans funderingar. vad som for genom hans huvud när jag dök upp där, oväntat. jag var ett litet oväntat besök. om det var som en kortslutning för honom också. jag minns det knappt. jag vet att jag såg upp och mötte hans ögon och de hade något i sig som jag inte kunde få ett grepp om, och helt plötsligt var jag fastklämd mellan en dörr och en kropp. det var det mest smärtsamt ljuva jag upplevt i hela mitt liv och det kändes som om det aldrig skulle ta slut. jag tror att jag grät för jag ville det och jag ville det inte. jag upplevde så mycket på bara några timmar. kanske mer än all den tid vi haft tillsammans, han och jag. det var ena stunden ilska och hot, och i nästa passionerat jävla sex. tills han somnade framåt morgonen och jag klädde på mig och gick. tog första bussen. lämnade en lapp. jag var lite ringrostig från att ha stannat i över ett års tid, så jag råkade snubbla över ett par skor men han vaknade inte.

det känns som om jag vunnit och förlorat på samma gång.

det var igår natt och vi gick över kullerstenarna på järntorget. jag kände att han tog min hand och snurrade runt mig sådär som han gör. han lyfte upp mig och viskade "snälla vendela, ta hand om mig ikväll, jag klarar mig inte själv". jag log och sa ja, när han vände sig om kysste jag någon och fångade en taxi.

mitt sätt att ta hand om folk.

jag vaknar med värk i magen och tänker att det är fel. jag ska inte göra det. jag ska vakna och vara glad. jag inser att jag längtar efter att bli omhändertagen, jag som alltid velat klara mig själv. jag gillar inte längre att vakna till en tom lägenhet, tom säng. försöker tänka att jag ska stå ut några veckor till. bara några, sen blir det bra.

jag hatar att jag äter dåligt. att det kan gå en hel dag utan att jag får i mig mer än kaffe. jag faller liksom ihop när jag är själv och jag vet, att någonstans inuti mig så mår jag bra av det. jag måste få vara imperfekt, måste få ha fel och brister. jag orkar inte vara så jävla samlad hela tiden. och jag gillar att jag får vara imperfekt och ändå omtyckt. och så kommer kvällarna och ingenting stämmer. jag är sjuk men jag får panik av att vara hemma. klarar inte en kväll själv. jag har varit sjuk så himla länge nu och får aldrig tid att tillfriskna. jag är konstant svag i kroppen.

och allt här är smutsigt. min lägenhet ser ut som kriget och det gör jag med. jag läser om gamla böcker för att jag inte orkar gå till biblioteket. jag lägger mina sista pengar på skor och cigaretter. jag dödar mina blommor. mina ben krampar, mitt hjärta hoppar över slag och jag tappar balansen. tror den här sjukdomen har satt sig på mitt nervsystem. jag kommer dö av en förkylning och det känns som fel sätt att dö på. ändå, för att slippa vara ensam, och för att kunna köpa fler skor, går jag till jobbet. jag jobbar och jobbar. kommer hem, bränner pengarna på dåligt, får utskällningar för att jag inte har råd med mat, tänker att det här är inget liv det här är inte livet.

om jag uthärdar mars kommer allt bli bra. april är snart här.

så här känns tvåtusentolv hittills. som en lobotomi, kan man säga.

jag kom att tänka på en sak när jag drack mitt morgonkaffe. på när den lille satt i min soffa, jag hade lagt upp mina ben i hans knä och han sa "jag har aldrig träffat någon som är så svår att definiera". och det var väl inte så mycket vad han sa som fick mig att reagera. mer hans användande av ordet definiera, jag trodde inte att han någonsin definierat något i hela sitt liv. vilket fick mig att känna att jag, som vanligt, inte har alltför stort förtroende för hans intellekt. och det i sin tur fick mig att omdefiniera honom. tänka att allt i hans liv kanske inte bara handlade om att få ligga lite. jag vet ju att det finns mer i honom än så, det är bara det att man väldigt sällan ser det. jag inser att alla är svåra att definiera.

jag har slutat lyssna på de bra sakerna de har att säga om mig. för jag har lärt mig att de spelar så mycket mindre roll än vad jag först trodde. om man gör till vana att lyssna på det fina så blir man tusen gånger mer besviken för minsta lilla sak. när de inte svarar, när de väljer någon annan. när de sedan hör av sig och vill ses.

jag har druckit för mycket kaffe på tom mage. jag svamlar. måste till båten.

jag vet så himla lite om sånt här. hur man förhåller sig till någon, hur man säger rätt, gör rätt. jag improviserar ihop hela mitt liv.

vänder mig in mot väggen, bort från honom och mumlar något om hur jag är känslomässigt avstängd och att det här nog var en dålig idé. jag kan inte göra det. tänker sambolivet, sambolivet, sambolivet. jag är så nära det. och det kan bli som glass med kakor. eller så blir det ärtsoppa av alltihop. jag vet inte. jag vet bara att jag är känslomässigt avstängd och en mardröm att dela säng med just nu. fast jag gör tappra försök mest hela tiden. det är för mycket som jag måste fokusera på och jag väljer att fokusera på helt fel saker. här är saker jag borde tänka på: arbetsprover, utställning, börja flyttpacka, jobba mer, få i mig mer mat, få i mig mindre alkohol. vad jag tänker på: fega män, män med skägg, pojkmän, män med skärp, boken, malariadöden, skor.

alltså inget som för mig framåt i livet. bara bakåt och tillbaka. jag önskar att jag kunde börja om, att jag inte var precis lika feg som den fega mannen. jag önskar så mycket. jag önskar att jag var någon annan. att jag kunde rita. få ur mig den svarta klumpen som jag fortsätter bygga på. den kväver mig.

han frågade hur det kändes, morgonen därpå. jag var nyvaken och svarade att det kändes asbra. för det gör det.

jag ska vara glad. det är mars, jag har nya tänder och snart en ny lägenhet och en sambo. jag har ett hjärta som läker ganska fort så länge jag slipper vara ensam. jag är så sällan ensam.

men ibland spenderar jag mina kvällar såhär, med kaffekokaren, cigaretter och min orkidé. jag ser sliten ut och är nog det. utsliten.

min nya grej. ironiskt eftersom jag är mycket kort.

hur man hanterar motgångar:

hoppa på en båt, jobba tills man dör, hamna någon annanstans där en starbuckslatte kostar femton spänn.

the way we were

alltid ett hål i magen. alltid fel. alltid jävla bortvald för någon med otrassligt hår. någon som är okomplicerad. jag är en katie och jag kommer alltid vara det. en sån man ligger med och får alldeles ohälsosamma känslor för, men som man aldrig kommer kunna hålla i handen.

och jag orkar inte det. mer.

när kroppen säger ja och hjärnan säger vänta så har jag inte en chans. mina värderingar har alltid varit lite märkliga och det är sällan min kropp och mina tankar hittar gemensamma intressen. kroppen är starkare, kroppen vinner alltid. den hittar anledningar, den vill bli varm. för stunden är det okej. när kroppen får styra. men morgonen därpå kopplar hjärnan igång sig igen och allt blir lidande.

jag går hem 05. jag stannade en timme, han kom och jag gick. halkar inte en enda gång, kroppen fortfarande i kontroll. bara lämnar och lämnar. jag tror att det är kylan och vintern som gör mig så känslomässigt bedövad. när man tappar känsel i både lår och hjärta är det illa.

hatar tvåtusentolv. innerligt. men jag antar att det handlar om karma. eller att man måste nå någon slags botten innan det kan vända och det vänder säkert i april. det brukar göra det. det enda jag önskar mig är en ny mobil och ett par ord. bara ett par ord. jag drömmer om honom varje natt.

just det. jag har börjat rita igen. det är nog inget vidare men jag har kul och det är huvudsaken. man ska alltid ha kul.

inspirationen

det är tiden och hastigheten och de tusen arbetsproverna. jag är livrädd för att de inte duger, speciellt med tanke på att jag inte har ritat på över en månad. inte ett streck. inte ens en tanke. men dags att ta tag i livet. dags att sluta gräva gravar. dags att dumpa beverly hills och köksrökning. dags att äta något annat än riskakor.

mitt kök är fullt av aska och tomma vinglas, odiskade tallrikar och gamla tidningar. mitt vardagsrum är fullt av synd, olästa böcker, ofärdiga bilder och sladdar som jag trasslar in mig i. mina blommor dör och jag lever mitt lilla liv som inte leder mig någonstans.

och imorgon får jag kanske nya tänder. det ska bli kul.

firar med att göra en ritguide. det var längesen.

det här är baksmällan efter en bra utekväll. det här är förödelsen efter stormen och det är döden efter livet. jag visste nog hela tiden att det var lite för bra. lite för nära. och nu får jag väl betala och jag betalar tills jag skuldsätter mig. tills allt jag känner blir inkasserat av någon glasögontant i page. och jag försöker att inte ha ont i magen. jag försöker att vara tuff och hata istället. men jag gör ju aldrig riktigt det. jag har aldrig varit tuff. så jag gör det enda jag kan och det är att trycka mig mot någon annan tills jag glömmer. jag har inte ritat på flera veckor och ingenting intresserar mig. inte ens riskakor.

jag lyssnar fortfarande på survivor varje morgon och jag bryr mig inte längre om att ducka för min granne. tänker att jag bjuder. i två månader till bjuder jag. det spelar ingen roll. jag kommer aldrig få en förklaring av min granne och jag kommer aldrig få en förklaring av någon annan. för jag ber aldrig om det och då får man fortsätta med att vara oförstående och lyssna på survivor. men det är en konstig känsla i magen. varje kväll. trots att jag ibland har någon hos mig som stannar. det spelar ingen roll. för varje natt ungefär runt tre är det som om orken rinner ur mig. jag orkar inte underhålla dem. jag orkar inte vara rolig. jag orkar inte visa och peka och berätta. och då tänker de dålig stämning konstig tjej. det spelar ingen roll. de fyller knappast någon funktion ändå. mer än den kvart eller ibland halvtimme det tar. då kan de sluta tänka på stämningen eller konstigheten. då är de nöjda och så somnar de och jag är kvar. och känslan tillbaka.

men. det spelar ingen roll.

våren tvåtusentolv. you wont know what hit you när jag är färdig med dig.

det är dålig hållning, dålig stämning och kvinnolår.

det är tystnad och ensamhet.

det är ett nytt år.

http://gbgregnet.blogspot.com

en del av er som kanske varit med ett tag vet ju att jag har haft en annan blogg. en blogg om gbgregn och galna nätter och litegrann om krossade hjärtan. det var en härlig blogg.

men. nu är det snart vår. och jag behöver förändra så mycket i mitt lilla liv. så jag kommer säga tack och hej till gbgregnet och kanske på sätt och vis göra det här till kombinerad ritblogg och tråkblogg. det blir för mycket för mig annars. jag kan liksom inte sära på något som egentligen hör ihop.

och jag ska aldrig mer censurera. aldrig mer radera. här är allt jag tänker och känner och tycker och ritar. och det får vara okej.

det här är mitt första steg mot en ny vår och förhoppningsvis, till sommaren, så ska jag vara hel och ren igen. håll tummarna för mig. jag kommer säkert ångra mig så många gånger, men jag tror det här blir bra. jag kommer inte stänga ner gbgregnet, i alla fall inte än.

det här är inte slutet på gbgregnet. det är börjar på fjanterierna.

imorse gick jag upp tidigt, lyssnade på survivor sex gånger och åt rostat bröd.