dusky blonde

så här känns tvåtusentolv hittills. som en lobotomi, kan man säga.

jag kom att tänka på en sak när jag drack mitt morgonkaffe. på när den lille satt i min soffa, jag hade lagt upp mina ben i hans knä och han sa "jag har aldrig träffat någon som är så svår att definiera". och det var väl inte så mycket vad han sa som fick mig att reagera. mer hans användande av ordet definiera, jag trodde inte att han någonsin definierat något i hela sitt liv. vilket fick mig att känna att jag, som vanligt, inte har alltför stort förtroende för hans intellekt. och det i sin tur fick mig att omdefiniera honom. tänka att allt i hans liv kanske inte bara handlade om att få ligga lite. jag vet ju att det finns mer i honom än så, det är bara det att man väldigt sällan ser det. jag inser att alla är svåra att definiera.

jag har slutat lyssna på de bra sakerna de har att säga om mig. för jag har lärt mig att de spelar så mycket mindre roll än vad jag först trodde. om man gör till vana att lyssna på det fina så blir man tusen gånger mer besviken för minsta lilla sak. när de inte svarar, när de väljer någon annan. när de sedan hör av sig och vill ses.

jag har druckit för mycket kaffe på tom mage. jag svamlar. måste till båten.